undermedvetet

Bed som blomman, blomma du jämväl!
Liv och tjusning älskar livets ängel.
Bed som hon, men för din blomstersjäl,
ty förgänglig är din blomsterstängel!

Det finns mycket annat jag kunde lagt 8.000 kronor på. Men jag är väldigt nöjd. Den här sommarens ska utforskas på nära håll genom en sökare och ett objektiv.

Kvällen har spenderats på en beachvolleyplan. För att vara ringrostig gick det riktigt bra. Men då jag lider av någon slags minimal blödarsjuka, alldeles självdiagnostiserat då jag får blåmärken bara någon tittar på mej, är mina armar och händer ömma och svullna. En i sällskapet är kiropraktor. Ett svagt ögonblick funderade jag på att sträcka fram en tjuga och be honom göra något åt min eländiga rygg.

Det fanns en tid då jag tog nattliga promenader. Jag saknar det lite.

Jag är glad och ledsen samtidigt. Jag vet inte alls vad det beror på. Kanske någonslags efterreaktion på festivaldagarna. Kanske på något helt annat. Och allldeles troligtvis på grund av min materialla orgie som gör att nudlar står på schemat en lång tid framöver.

Men det är sommar dudes!

I Roskilde hade jag en vansinnig längtan efter iskall O’boy. De hade någon slags choklad på tetrapack där, men jag köpte den aldrig. Hemma har jag bara någon tysk variant jag inte vet om jag är så värst vidare sugen på alls faktiskt. Någon som har den riktiga varan och vill ha ett nattligt besök? Jag kan ta med ost och limpa.

Lyrikutdraget i inledningen är för övrigt Runeberg.

I morgon är det en alldeles speciell dag. 14.02. Ivriga kan anteckna. Andra kan följa med mej till thairestaurangen som är bokad.

Hur ofta byter man gardiner? Jag känner att mitt fynd på 2005 års mellandagsrea har hängt ut sej. Men det är ett par riktigt ärtiga panelgardiner må jag säga. I köket hänger dock ett betydligt yngre par, även om de ser ut att vara direkthämtade ur 60-talet. Säger de som var där.

Jag vill läsa. Om somrarna slukar folk böcker. Jag har varken tid eller ork. Men lusten är där. Kanske talböcker vore något?

Jag tänker inte säga det du vill höra.

//m

Jag förstår om du är avundsjuk. Det ska du vara. Ovanstående trio är det finaste som finns. Och det sjukaste, mest motbjudande och alldeles... alldeles underbara du kan stöta på.

"Ni är de trevligaste tjejerna vi träffat i sommar. Och vi har träffat MYCKET tjejer."

Nåväl, inte mycket att säga till en blogg som både skribenter och läsare övergett. Men Roskilde var the shizzle. Semester om två veckor. Massage inbokad liksom bilbesiktning. Juli månad har uppenbarligen inget att visa upp gentemot juni. Trots att både apberg och bryggfest väntar.

Juni 2006 ska gå till historieböckerna i släkterna Lande, Klang och Tillström.

//m

I dag sov jag till elva. Efter det handlade jag, åt en glass på en klippa, solade, gymmade, städade balkongen, solade mer, tittade på två av tre VM-matcher, spelade sudoku, ringde en vän, mejlade och skrev en blogg.

Vad har du gjort?


//m

Det blir många inlägg i dag. Lev med det. Nedanstående skrev jag fjärde april och har inte läst det sedan dess. Efter det har jag inte skrivit någon fiktion alls. Jag vet inte varför texten läggs ut här. Fråga din mormor.
---------

Hon var en av dem som aldrig grät om våren. Hennes omgivning påminde henne ständigt om de ljusa morgonarna och det kommande påsklovet och sa att det var på tiden att hon tog på sig sin beiga jacka och sitt breda leende. Men det var svårt att skratta när bröderna pekade elakt och flinade åt hennes inåtpekande fötter.

Hon vände sej uppåt mot ett pappahuvud och en mammapermanent och skulle precis skvallra när en bred näve landade i nacken på henne. Halvt med faderlig kärlek, halvt med uppfostrande styrka klämde den åt och hon bet sej i insidan av läppen.

Några steg bakom de långa ryggarna funderade hon på om hon skulle våga berätta vad de sagt i skolan, men ingen hörde hennes första försök. Ingen tog notis om hennes sista.

Brödernas axlar var tätt trycka intill varandra.

Ibland satt hon i trappan sent om kvällen och hörde tv:n berätta om allt som hänt under dagen och föräldrarnas ”oj” och ”usch” och ”nej men” men hon vågade aldrig sluta sej till dem. När hon blundade kunde hon känna manchestertygets strävsamhet i handflatan och ränderna som bildades på baksidan av låren när nattlinnet letat sej för högt.

Andra gånger kröp hon ner bland storebrors lakan när huset fortfarande var alldeles tyst innan jobb och skolor stängt sina dörrar. Det doftade av samma tvål som hon själv använde, men ändå med inslag av något fränt. Det hände att hon vågade kika i lådan han gömt längst in i garderoben bakom tröjorna, men hon vågade aldrig mer än fingra på omslagen.

Hon växte upp och fötterna pekade utåt och hon klippte av brödernas försök till förolämpningar med inövade svar. Hon diskuterade politik och väder med en grånad mor och en rynkig far och hon använde tvålar som doftade kvinna.

Men hon var en av dem som aldrig grät om våren.

***
Det slår henne att felet kanske är hennes men det avfärdar hon snabbt. Någon martyr är hon inte. Men hon kanske inte skulle ha knuffat. Hon tänker på det utan att må dåligt. Han hade gjort likadant om det var hon. Något samvete har hon aldrig brytt sej om att ha.

På jobbet var det någon som sa att hon liknade någon från en annan tid. Hon svarade med att säga upp sej.

Ständigt förvånas hon över hur folk plötsligt inser att världen är orättvis. De slår på nyheterna och ser barn i svält och djur trängas i små bås och kock-Tina stirra maniskt i objektivet och de ringer till gransknings-tv och ber dem hjälpa hjälpa hjälpa nu nu nu och hon bara skakar på huvudet. Hon vet att det inte är världen som behöver hjälp. Det är de som bor i den.

***
Han smakar inget vidare, men hon vet inte hur hon ska säga det så hon går därifrån.

Framför henne vilar en begraven morfar med en ballad om trollkarlar. Bakåt har hon slutat vända sig. Hon låtsas att det är småflickor i tyllkjolar som dansar till hennes fotsteg. Hon hasar när hon går. Det finns folk som har åsikter om det.

Utan någon direkt orsak har hon slutat betala för kvällstidningarna. Och hon läser dem aldrig. De ligger ovikta i grannens tomma förråd där högen växer med svarta rubriker om chocker och sex och om både och.

Hon tröttnar en dag på att se gubben på treans stora hopplöshet. Varje dag går han två varv runt fotbollsplanen med hunden Roger på släp. Hon släpper en tänd matta i hans brevinkast. Mest för att säga hej.

Efteråt får hon höra att Roger inte överlevde.

***
Först när hon är hemma igen vet hon vad hon ska göra. Hon sitter barfota på stentrappan och drar in alla dofter ur kvarteret. Från människor hon rört men aldrig känt.

I handen vilar en ask tändstickor.

//m

Jag är upprymd. Det är svårt att lägga ord på hur jag känner och mår just nu. Man bör förmodligen ha bevittnat hela gårdagskvällen. Jag kunde verkligen dött just där och just då. Hey – min begravningslåt avslutade ju den dryga två timmar långa orgasmen.
 
Jag är allvarligt oroad över min ekonomi. Jag har tagit mej vatten över huvudet. Bara juni är över ska jag spärra mitt konto, lägga upp ”wanted”-affischer på mej själv på alla banker och låsa in mej på närmaste toalett.
 
På tal om ekonomi är jag skyldig både Lina och Mija en öl. Påminn mej om det när vi ses. Med ränta bjuder jag på två.
 
För två dagar sedan öppnade www.zachbraff.com. Enjoy.
 
I dag firar Åland sin självstyrelsedag. Jag hoppas ni ägnar mitt landskap en liten tanke och tänker på hur det hade varit om vi fortfarande tillhörde er. Det hade varit fullt med backslicks och tyskar om du frågar mej.
 
Min C-uppsats har kallat på mej en lång tid nu. Kanske är det dags att göra något åt den. Det kan dock förväxlas med min påbörjade bok som också börjat pocka på min uppmärksamhet. På min resa hem från den kungliga huvudstaden försökte jag greppa tag i det plötsliga flödet av kreativitet inuti mej genom att köpa block och penna. Ingenting hände.
 
Stor besvikelse. Och lättnad. Jag har inte tid att bli en hyllad författare just nu.
 
Breat Easton Ellis erkänner förresten nu att American Psycho handlar om honom. En smula galenskap ligger visst ingen till last i slutändan.
 
 //m

Åh. Gud. Åh... oj! Ah!

//m

Man skriver ett låååååångt inlägg (för att vara en av dem som håller bloggen vid liv). Och så kastas man ut. Grovt och kraftigt missnöje. Mycket knas med tekniken i juni...

På fredag sparkar årets fotbollsfest igång mina vänner. Heja Argentina!

//m

Dagen D infaller i morgon. Åtminstone lär alla djävlar dansa med sina bockfötter. 060606, 666, infaller och folk blir nervösa. På fullaste allvar. Det pratas om underjordens uppvaknande, blivande mödrar kniper med benen för att inte ungarna ska ramla ut just i morgon och brandmännen sitter i natt vakt vid kyrkorna då biskoparna tagit emot hot om nedbränning.

Min dag blir förmodligen precis som alla andra. Eventuellt känner jag av en begynnande hornväxt. Spännande.

Helgen var gjuten. Trots att jag mådde som jag förtjänade. Det var länge sedan jag träffade Ulrik. Samtalet var inte särskilt givande. Jag hoppas vi aldrig ses igen.

Glans betyder tydligen ”ollon ”på latin. Ingen av oss berättade det för en förbipasserande Johan Glans. Jag vet inte om vi borde ångra oss. Han hade kanske kunnat förnya sin repertoar. Men recitation blir enklare av upprepning. Tunneln vid Torildsplan ska för evigt vara märkt av Darth Vader. Brudmarschen är förpassad till historien och svarta mantlar är senaste mode.

Varför ska kriminella och stupida ting vara vikta för 17-åringar? Det är klart vi ska fortsätta pröva fel vägar även senare i livet. Du gör rätt kära polack, bara du minns att ta avfarten tillbaka.

Avfart. ”Hehe, you said fart”.

Jag har länge haft en het längtan efter att köra över Öresundsbron. Snart är det verklighet. Till priset av 580 kronor. Till det kommer bensin, tält, gasolkök, sprit, vätskeersättande och hin håle vet vad. Men det ska skrivas till historien. Vi gör det värt det.

Med åldern kommer en axelryckning i relationen till andra människor. Utan gensvar ger jag upp. Egentligen mot min vilja, men varför mjölka en död ko?

Nästa vecka börjar vår första sommarjobbare på sporten. Friska fläktar och nytändning? Ja. Om jag får bestämma. Och det får jag ju.

//m

Fan. Folk vinner på lotto oftare än mina medskribenter uppdaterar den här sidan. Det kanske är ett enmansjobb? Jag kanske gjorde ett misstag som tog mina blonda vänner i handen och slet med dem i det undermedvetna?
 
Jag är oskyldig tills motsatsen bevisats.
 
Det är inte bara åländsk patriotism. Eller att Mange, gitarristen, är min älskvärda kollega. Nej, det här är faktiskt bra: http://www.thejasmines.com/site/images/videos/wideawake.mpg
 
Amorteringarna håller på att ta över min ekonomi. Jag visste inte att det var så här jobbigt att vara vuxen. Jag borde sälja både soffa och bil och börja leva på riktigt.
 
Det finns alltid de som har det värre och sämst har du det aldrig.
 
Min okritiska fånighet har börjat ta över. I vilka sammanhang lämnar jag osagt, men det är dags att jag kammar till mej. Dunkar huvudet i en tegelvägg och börjar om. På måndag råder andra omständigheter. Kanske skulle jag skrapa upp knäna för sakens skull.
 
Det fanns en tid då mina mål påminde om dina.
 
Somliga djävulsdyrkare deklarerar att de inte tror på Gud. Frågan är hur det ena hänger ihop utan det andra.
 
Mina ben och min ena arm bär stora mörka blemmor. Jag kan knappt lyfta mina armar och ännu mindre pressa iväg något. Inte särskilt avancerad träning. Effekten är desto mer påtaglig.
 
På torsdag viks mitt liv åt Eddie. Overkligt. Mina trosor har köpt paraply.
 
//m

Kan man vinna med 0-1? Nej, lika lite som man kan förlora med 1-0. Tänk om sportjournalister och andra skribenter där ute skulle begripa det. Överlag är det direkt pinsamt att läsa dagstidningar av i dag. Slarvfel är en sak, det är ofrånkomligt i den hektiska branschen. Men när vuxna människor inte kan stava växer ett mindre illamående i ens inre partier. Skyll inte på dyslexi, du har inget i det här yrket att göra med sådana åkommor.

På Åland lider skribenterna dessutom av finlandismer, precis som svensksläktade har en tendens att mata in anglosaxiska sammansättningar i tid och otid. Jag har märkt att även jag tagit till mej felaktigheter i tron att det är rätt. Å andra sidan måste det få vara så, språket ska vara i ständig utveckling och andas nutid. Hur voro det om stafvningen och meningssammansättningen icke utvecklats sedan svunnen tid?

Nej, det handlar om ett mellanting jag själv inte vet hur jag ska förespråka. Börja med att stava rätt, så kan vi slåss om ordföljd och -uppbyggnad i ett senare skede.

Och då har jag inte ens börjat prata om syftningsfel. Jag tror jag lämnar den åt sidan den här gången, den enda beröringspunkten blir ett citat hämtat ur Göteborgs-Posten: ”Det kan tyckas drastiskt, men enligt Kennelklubben har man lagen på sin sida om man rycker ut och räddar en hund eller ett annat djur genom att krossa en bilruta. Eller ett spädbarn.”

//m

Fan varu gnäller, språkaina! Jag har en lucka i bloggen på grund av skrivsvårigheter. Och för att sådant som kretsar i mitt huvud just nu mest handlar om mig, mig, mig. Eftersom alla är upptagna av sina egon vill jag inte ytterligare pådyvla dem ego a la Lina. Fast det är klart, jag hindrar ingen från att tänka lite på mig också... 

Jag har haft en huvudvärk i flera dagar som vägrar släppa. Den toppas av en trötthet som lägger en skugga över allt jag gör. Jag är inte ledsen, men jag är...mindre närvarande. Jag vill ut, hitta på saker, rå om mina vänner, glädja min omgivning, glädja mig själv, Uppleva Det Som Världen Har Att Erbjuda, men jag orkar inte på grund av tröttheten och huvudvärken. Så jag blir hemma och tittar på den ooooerhört jämna basketmatchen mellan Phoenix och Dallas. David Hasselhoff sitter med i publiken. Jag väntar på att han när som helst ska ställa sig upp och med händerna i skrevhöjd börja sjunga "I've been looking for freedom."

Jisses,till och med publiken är över 1,90m! Man kanske ska börja frottera sig med en amerikansk delstat?

/Linas ego

Jag tänker inleda med en varning: det här är inlägget innehåller inget väsentligt. Alls. Det vet jag redan så här i början på bloggen eftersom det här är det första jag skriver och utan någon som helst eftertanke, vilket följaktligen innebär att inte heller något efterföljande är genomtänkt.
 
Och så har jag en flarra rödtjut innanför västen.
 
Tomas Ledin är en helig ko. Jodå. Kanske just du hör till oss självutnämnda elitister som utesluter all samstämmig körsång sommartid, men majoriteten gör det inte. Jag inser att jag nästan utesluter mej automatiskt från den kommande grillsäsongen genom att säga det här; Tomas Ledin är överskattad och dålig. Usel. Kräkframkallande.
 
Det är inte bara hans ”rajlajrajlajrajlande”, utan även hans texter. Folk försvarar sej med ett ”men hans refränger är ju så mysiga!”. Det är de inte.
 
Nej.
 
Och djupare tänker jag inte gå, men i samma andetag vill jag ändå påstå att en lämplig tortyr för Per Gessle vore att stängas in i ett litet rum med ett surroundsystem som ligger på repeat av just ”Mazarin”. Minst åtta högtalare och tre subwoofers vill jag se.
 
Det är dylika länkar som får mej att fastna i något märkligt odefinierbart: http://www.joerogan.net/albums/roganphotochops/joe_dildo.jpg
 
Jag har varit galen sentimental i dag. Ni som läser mej på ett annat ställe vet vad jag menar. Eller har åtminstone följt mej specifikt. Det är studietiden som spökat. Crazy – I tell ya. Det har inte bara varit lite vemodigt, det har varit smärtsamt sentimentalt.
 
Snart utlyser jag den här bloggen till min egen. Det är därför jag skriver i dag, i brist på författarkollegor som upprätthåller ett intresse för Undermedvetet.
 
//m

Det handlar inte om Lordi. Inte alls. För oss finländare betyder den här segern något helt annat. Genom decennier har det dragits skämt om sannolikheten att helvetet fryser till is i samma andetag som att Finland vinner eurovisionsfestivalen.
 
Det är min patriotiska del som sjunger högt och samstämmigt med mina landsmän precis som vi gjorde under hockey-VM 1995. Det var ändå möjligt. Det här är... direkt ofattbart.

Jag har inte slutat nypa mej i armen.
 
Noterbart är att inget land någonsin kammat ihop så mycket poäng i slutfinalen när de väl segrat som Finland gjorde i år. Med andra ord: när vi vinner, vinner vi ordentligt.
 
Det var orsaken till att den blåvita sidan av mej har skrikit av lycka i kväll. En annan del av mej har också haft orsak att glädjas; sidan som inte gillar schlager. Det här är den ultimata segern i just det syftet.
 
Aaah. Låt om oss göra precis som Lordi föreslog med tuschade skyltar i direktsändning från Grekland; öppna en öl.

Nästa år ses vi i Helsingfors.
 
//m

Vad ska publiceras och inte? Det är lätt att köpa en hel historia av en förtvivlad man/kvinna som kommer in på redaktionen och berättar hur myndigheter/svärmor förföljer denna. Eller motsvarande. Det är lika lätt att inte täcka upp hela andra sidan av berättelsen.
 
Varför förstöra en bra story genom att ta reda på sanningen?
 
Lösnummertidningarna är de som mest kontinuerligt spränger moraliska gränser. Somliga nyheter är befogade sett till de pressetiska reglerna eller hänvisat till allmänintresset, men för det mesta mår vi lika bra om vi inte behöver läsa om saken.
 
Hela debatten med namnpublicering tänker jag dock inte gå in på här. Jag har skrivit en B-uppsats i ämnet för den som är nyfiken på olika argument för och mot det.
 
Nej, just nu vill jag sparka på Aftonbladet (eller var det Expressen?) som hänger ut en polismästare i Västerbotten för att han inte ingrep mot Hagamannen för sex år sedan, utan ”lät” honom fortsätta våldta kvinnor. Indirekt är det polismästarens fel för att han inte ensam som civilperson, då han inte var i tjänst för ögonblicket, kastade sej över en potentiell våldsman utan istället ringde efter förstärkning.
 
Vad hände med hans egen rätt att överleva?
 
Och till det här kan man addera Bobby-rättegången och motsvarande fall där läsaren får veta minsta kväljande detalj. Ja, det är bra att vi får veta att barn/kvinnor/djur/pappor far illa, men finns det inga gränser för hur en tragisk historia ska berättas? Får det läsarna att agera genom inbetalningar, volontärhjälp och adoptioner om de får veta att barnet som misshandlades till döds bakom tårarna ändå sa att han älskade sin mamma?
 
Mer djuplodad hinner jag inte vara nu, men jag måste bara få ur mej ytan innan det sväller över.
 
//m(alin)